Sad but true.

Annika kom tillbaka till mig, hon sa att hon inte vill vara med Johanna. Och sen kysste hon mig.
Fast nej, det var bara ännu en av mina drömmar. Varje natt plågas jag av samma sak. Sen vaknar jag och inser att det inte är sant.
Då måste jag hoppa upp ur sängen, för ligger jag kvar börjar tankarna krypa närmre.

Alla tycker att jag ska sluta vara en sån pessimist. Jag säger hela tiden att det säkerligen är Annika och Johanna nu. Men då säger folk att så ska jag inte tänka, så fort går det inte.
Men jag vet, känner det på mig. Jag känner Annika för väl..
Och jag måste tänka så. För jag vill inget hellre än att bara ge upp hoppet. Men det är svårt när man är galet kär.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0