Frida

Jag blir så ledsen när folk som jag bryr mig om mår dåligt. För jag känner igen den där känslan så väl. Att känna sig helt tom inuti, och som att världen vilar på ens axlar. Det är tungt, no kidding. Jag tror att de flesta måste genomgå en jobbig period i sitt liv för att sedan lära av det och bli stark. Jag är väldigt stark just nu. Inte starkast i världen, och kanske inte så stark som bamske eller pippi ens, men väldigt stark. Jag klarar av motgångar och reser mig oftast upp lika snabbt som jag snubblat. Jag ser ändå målet där borta i horisonten, medan andra ligger med huvudet ner och spottar jord och grus. Jag tror inte att något är omöjligt. Det gäller bara att inte sätta hindren för högt. För visst är det väl så, att vi är ansvariga för våra egna hinder. Vi kanske sätter hinder på 3 meter fast vi egentligen vet att vi bara klarar av 20 centimeter. Vissa vet nog inte vad de klarar. De kanske sätter 50 centimeter, fast de lätt skulle klara 1 meter. Så när de där verkliga utmaningarna kommer klarar de inget alls för de trodde inte på sig själva. Allt handlar om att känna sig själv, förstå sina begränsningar och våga. Att ibland kanske till och med våga vara rädd. Rädslan är den känslan som människor är sämst på att visa. Just därför faller de flesta. De vågar inte. Vågar inte vara människor.

- Jag är en människa, och jag är rädd ibland.