Frida

Tusan vad jag längtar tillbaka till 2005. Allt var så himla mycket bättre då. Fast samtidigt så mycket sämre. Men längtar tillbaka till tiden då jag och Monika bodde tillsammans i Tystberga. Det känns så himla avlägset just nu. Vi hade riktigt kul stunder och diskussioner. Våra Tystberga-videos och ljudinspelningar. Lätt bäst! Monikas första fylla var också riktigt kul. När hon låg där på vägen när Gussi och Emelie kom. Jag höll verkligen på att garva sönder då. Våra promenader var mysiga, speciellt när vi gick upp till vattentornet. Festerna i lägenheten glömmer jag aldrig! Så mycket minnen. Så mycket trevligt som aldrig kommer tillbaka. Det är så synd att man ska behöva längta tillbaka till saker och ting, att man inte kan se framåt i stället och vara glad över det som finns i framtiden. Men min och Monikas vänskap ska hålla för evigt! Hon har fört med sig lyckliga stunder i mitt liv. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig upptäckt Hoggy och fått alla bra stunder där. Och vore det inte för henne hade jag aldrig lärt känna Linn och kommit ut som flata. Jag har Monika att tacka för väldigt många bra saker och stunder. Utan henne vet jag inte hur livet skulle sett ut idag. Undra vart jag hade bott, antagligen inte i Sundsvall i alla fall. Det här inlägget skulle inte handla om Monika egentligen. Eller delvis, men mest om hur jag saknar livet som jag hade förut. Saknar tiden då jag hade ett distansförhållande med Linn. Det var jobbigt, men samtidigt väldigt mysigt. Nu för tiden vet jag inte ens vad livet går ut på egentligen. Vad är meningen med just Mitt liv?

(Söt bild som Monika ritade när jag berättade nått om mig och Linn.)