Frida

"Hoppas vi tycker om varandra utanför skolans väggar."

Fan vad ont det gör.
Att den man är totalt jävla störtkär i vill vara med någon annan. Det måste fan till och med vara värre än att få höra att någon har dött. För om någon är död är den verkligen borta för alltid, man kan inte göra något åt det. Men när den man är kär i vill vara med någon annan så kämpar man ju och hoppas att den ska ändra sig. För jag vet ju att hon är kär i mig fortfarande också. Det är det som blir så fel. Jag vill varken att hon ska såra mig eller Johanna. Jag borde hata Johanna egentligen. Men det gör jag inte. Alla förtjänar någon bra. Och om Annika fortfarande är kär i mig tycker jag att det är väldigt orättvist mot både mig och Johanna att göra som hon gör.
Men hon gör sina val. Och tror hon att det är det bästa så är det väl så då.
Jag kommer i alla fall aldrig lyckas förstå det, och tyvärr kommer jag aldrig kunna vara vän med Annika efter detta, För det är bara för mycket. Jag kan inte ta ett såhär stort svek. Inte att hon hoppar från den ena till den andra.
Jag älskar henne. Det kommer jag alltid att göra.
Men jag MÅSTE verkligen lära mig att acceptera det här abrupta och ytterst märkliga slutet.
En dag kanske jag hittar någon ny, någon som jag kan bli lika kär i som jag är i Annika.
Men den dagen är väääääldigt långt borta.

Förlåt för lite för personliga och ledsna inlägg.
Kan inte hjälpas.