It's all over but the crying.

Jag vill inte ha varit något, jag vill vara något! Vill VARA hennes flickvän, vill VARA hennes vän.
Jag förstår inte hur det kan vara så lätt för henne att tänka att det kanske aldrig mer bli vi, att vi kanske aldrig mer ses igen efter Afrika. Att VI bara inte existerar.
Kan ju inte finnas några känslor kvar. Inte en enda. Och här sitter jag och nästan svämmar över.
Det är inte rättvist.

Och jag önskar att jag aldrig träffat Sandra!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0