En tid för längesen.
Sitter och funderar lite. Funderar över tiden som varit. På hur saker och ting kan ändras så himla plötsligt. Ena stunden var det på ett sätt, och nästa så är det på ett helt annat sätt. Det skrämmer mig lite grann. Sen det där med att man är så himla utbytbar. Ena dagen kan man vara någons allt, nästa dag så är man inte ett skit. Det gör mig illamående. Jag vet att jag ibland har varit en sån person. Som trott att man kan byta ut männikor hit och dit eftersom att just de inte passar en viss dag. Man kan likna det med att byta kläder flera gånger på en dag. I ett visst ljus kanske jag gillar mig själv i den där blåa tröjan, men sen när jag kliver ut genom dörren så inser jag att jag hellre ville ha den röda tröjan på mig. Riktigt såå extrem har jag nog inte varit, men ni förstår själva grejen. Det är riktigt hemskt. Jag är inte en sån person längre, som tur är. Men jag känner mig väldigt övergiven av vissa människor. Eller just nu pratar jag om En speciefik människa. Ska inte nämna namn här. Jag övergav kanske henne förr, men jag försvann inte på riktigt, jag fanns alltid hos henne. Men just då kunde jag inte finnas till 100% med tanke på mina känslor. Hon sa att hon alltid skulle finnas här för mig. Men nu, när hon hittat andra vänner. Då är det som att jag inte spelar någon roll längre. Jag blir rädd att hon kanske bara hade mig i sitt liv för att det inte fanns någon annan just då.
Jag blev utbytt helt enkelt, den hemskaste känslan som finns.
(En bild från en svunnen tid.) 
